Den här bloggen är tänkt att mest fungera som en samlingsplats för min forskning om skådespelaren Emil Bergendorff och hans närmaste. Företrädesvis blir det korta texter om olika aspekter av Emils liv. Men det kan vara på sin plats att redan nu inledningsvis presentera huvudpersonen lite närmare.
Emils far Jöns Månson Bergendorff, född 1835, var från Skåne, där han hade gått i lära hos en målarmästare. Vid 22 års ålder flyttade han till Stockholm, för att snart fortsätta sin målarutbildning i Köping. Där träffade han den sex år yngre Johanna Lovisa Eriksson från närbelägna Hed. De gifte sig 1863 och flyttade till Regeringsgatan i Stockholm och några år senare till Holländaregatan, alldeles intill Adolf Fredriks kyrka.
Första barnet Emil föddes 25 september 1864. Under de närmaste åren fick Jöns och Lovisa ytterligare tre söner: Axel (1866), Hjalmar (1869) och Viktor (1871). Familjen flyttade några hundra meter bort till Luntmakaregatan 35, i sydöstra hörnet av det kvarter där Bonnierförlagen sedan länge håller till. Där hade Jöns sin målarverksamhet. Att sönerna skulle gå i faderns spår var säkert naturligt och de skickades vid lämplig ålder till Tyskland för att lära sig olika yrkesinriktningar av dekorationsmåleriet. Alla fyra var lärlingar hos Jöns och jobbade med honom på olika uppdrag. T ex samarbetade Emil och Axel om restaureringen av medeltida kalkmålningar i olika uppländska kyrkor. Och Emil målade teaterdekorationer hos dåtidens mest framstående på området, Carl Grabow.
Emil hade en god basröst. Utöver dekorationsmåleriet var han ofta anlitad som sångare under 1890-talet, speciellt vid olika föreningars fester. Han sjöng på Blanchs café i en grupp som kallade sig för Svenska sångsextetten och tillsammans med tenoren Gustaf Wennman uppträdde han med sånger ur Wennerbergs sångcykel Gluntarne.
Hans teaterdebut skedde hösten 1898 som jägmästaren von Skotte i lustspelet ”Turistlif” på Södra Teatern. Det skulle dock dröja till senhösten 1901 innan han mer på allvar började ägna sig åt teater, till att börja med i Folkets Hus amatörteater. I detta nybildade sällskap – och i ett tillika nybyggt Folkets Hus – fick han sin första huvudroll, som Sherlock Holmes i William Gillettes pjäs med samma namn. Två andra stockholmsteatrar satte samtidigt upp den populära pjäsen, men Emil ansågs vara den bästa utövaren av mästerdetektiven, i konkurrens med erkänt duktiga skådespelare.
Skådespelaryrket tilltalade Emil och hösten 1902 fick han sitt första engagemang i ett turnerande teatersällskap, Lindens operettsällskap. Tyvärr gick sällskapet i konkurs efter bara några månaders turnerande och Emil återgick till amatörteatergänget på Folkets Hus. Men han gick snart vidare, först till ett spelår på en av teaterkungen Albert Ranfts scener, Östermalmsteatern. Därefter, 1904-06, arbetade han på den då relativt nystartade Folkteatern i Göteborg hos Albin Lavén och Axel Engdahl. Även Marie Louise – Emils hustru sedan 1888 – ingick i ensemblen.
1906 återvände Emil och Marie Louise till Stockholm och Emil fick engagemang på Alhambrateatern ute på Djurgården. I februari året därpå avled Marie Louise, endast 40 år gammal. Emil fortsatte hos Alhambra och i sommarenrevyn 1907 blev han den förste som framförde en av Birger Sjöbergs Fridas visor på scen.
Efter en kort sejour på Kristallsalongen – även denna nöjeslokal låg ute på Djurgården – började Emil turnera med John Lianders teatersällskap hösten 1908. I juni 1909 gifte han sig med Berthe (egentligen Bertha) Blomberg, född 1883, en av sex systrar Blomberg som alla sysslade med sång och dans. Emil och Berthe hade under åren dessförinnan ingått i samma teatergrupp på Alhambra.
Berthe hade engagemang hos Anton Salmsons resande operettsällskap samtidigt som Emil började turnera med Liander, men hösten 1909 kunde även hon ansluta sig till Liander. Där stannade de till 1911, då Emil tog över stumfilmsbiografen Biorama i Helsingborg. Det dröjde dock inte länge innan Emil och Berthe började spela teater igen, men nu på Apolloteatern i Helsingfors och senare även i Åbo.
1913 fick paret sonen Stig (senare i livet känd bl.a. från Casino-revyn) och den lilla familjen flyttade till Råsunda. Emil gjorde samma år sin första (och största) filmroll som godsägare Arthur Renskiöld i ”På livets ödesvägar” i regi av Mauritz Stiller. Han kom senare att spela med i ytterligare fyra filmer, av vilka ”Ingmarssönerna” (1919) i regi av Victor Sjöström är den mest kända.
Under åren 1914-19 hade Emil engagemang hos bl.a. Arnold-Englind, Robert Johnsson och Ryding. Och under 1917-18 var han åter igen biografägare, denna gång för den förlustdrabbade Tegnér-Teatern på Rådmansgatan 35 i Stockholm.
Den 2 april 1921 dog Emil av dåligt hjärta. Han begravdes på Norra begravningsplatsen i Solna.
Senaste kommentarer